Adrian Perera

Sweden

Adrian Perera (born 1986) is a Fenno-Swedish author. He made his debut in 2017 with a book of poetry (White Monkey) following a new poet in an interview situation, where the question "How do you feel about Finland" seems more relevant to the interviewer than what the poet has actually written. Since then he has published two novels, Mamma (2019) and Pappa (2020).

MORE ABOUT THE POET

Poetry

33. / 33.

I have no words to say how I love my mother
since everything turns to anger.

All I see are her mistakes,
broken thoughts
and language.

All I hear is her shame
since she cannot be
what I need

and all I can feel is sorrow
since I am never
what she needs

so I say nothing.
Jag har inga ord att säga hur jag älskar min mor
för allt blir ilska.

Allt jag ser är hennes misstag,
brutna tankar
och språk.

Allt jag hör är hennes skam
för att hon inte kan vara
det jag behöver

och allt jag kan känna är sorg
för att jag aldrig är
det hon behöver

så jag säger ingenting.
Interview. Time 05:10 / Intervju. Tid 05:10

It must have been hard for your mother,
the journalist says.

The new language,
the strange people.

“Your mother was really brave.”

The journalist says it’s so nice
that I can help others
like my mother.

“You must see things the rest of us don’t see.”

I ask
why it matters

if no one else sees
what I see
I might as well be insane.
Det måste ha varit tungt för din mor,
säger journalisten.

Det nya språket,
de främmande människorna.

"Din mamma var verkligen modig."

Journalisten säger att det är så fint
att jag kan hjälpa andra
som min mor.

"Du ser säkert sånt vi andra inte ser."

Jag frågar
vad spelar det för roll

om ingen annan ser
det jag ser
kunde jag lika väl vara galen.
31. / 31.

My father has a favorite question:
“Whose boy are you?”

He thinks the answer is easy.

My father is
my passport,
my name,
my country.

We sit in the red cottage
with white trim and frost
on the window.

My father says
all refugees
are terrorists.

He says
it is dangerous to open the border to
young brown men.

I ask
how I am different from them.

He says
“God knows whose boy you are.”

The Syrians getting off the train
smile at me.

Black! Black!
they happily shout.

The interpreter explains.
“They think you are
like them.”

They know whose boy I am.
Min far har en favoritfråga:
"vems pojke är du?"

Han tror att svaret är enkelt.

Min far är
mitt pass,
mitt namn,
mitt land.

Vi sitter i det röda huset
med vita knutar och rimfrost
i fönstret.

Min far säger
att alla flyktingar
är terrorister.

Han säger
att det är farligt att öppna gränsen för
unga bruna män.

Jag frågar
hur skiljer jag mig från dem.

Han säger
"Gud vet vems pojke du är."

Syrierna som stiger av tåget
ler mot mig.

Black! Black!
hojtar de glatt.

Tolken förklarar.
"De tror att du är
som de."

De vet vems pojke jag är.
27. / 27.

We set down our tea cups and smile,
me, my friend
who says

that my father sounds disgusting.
My poor mother,
a woman alone with a child.

“At least she had you.”

I say that I probably made everything worse.
Everything said to me echoed
out of my mouth.

My friend says yeah-yeah

“but you were a child
it’s not your fault.

It’s whiteness that destroyed your mother,
white privilege,
people like me.”

Whiteness fills my friend with
shame.

“I’m the one ruining the world.
It’s all my fault.
All of it.”

We do not speak more about my mother
or me.

Of course my friend needs comfort
the most.
Vi lägger ifrån oss tekopparna och ler,
jag och min vän
som säger

att min far låter äcklig.
Stackars min mor,
en ensam kvinna med ett barn.

"Åtminstone hade hon dig."

Jag säger att jag antagligen gjorde allting värre.
Allt som sades till mig ekade
ur min mun.

Min vän säger jå-jå

"men du var ett barn
det är inte ditt fel.

Det är vitheten som förstört din mor,
det vita privilegiet,
såna som jag."

Min vän säger att vitheten fyller hen med
skam.

"Det är jag som förstör världen.
Allt är mitt fel.
Allt."

Vi talar inte mer om min mor
eller mig.

Det är klart att min vän behöver trösten
mest.
Speaking of Mother / Apropå Mamma

We drive beneath arches of
green spray
porticos
spruce.

Pink light
rides the hood of the car
cuts ditches and hollows into her
Hallo MommyKoho-
mataNä, nä
everything
fine

Rays of sunlight hit the phone
Taathi kohomata

Grass and
dandelions
Mouth burned
Bastogne crackers balance
on my stomach

Anthony? Putha, may
They send
regards. Mummi

Shirt covered
in stardust. What is
putha?

Stomach putha
my son she says

The kind of thing
only she
says.

Forest replaced by row houses. Crescent moons
beneath her eyes.

Lilacs graze the window. The clock’s chimes echo in green
cupboards.

Mother
Amma mata
saniipa nä

Anthony

What is she saying
hasn’t mother
taught you?

He sits
like a mountain. Father
father loves me
ayioo ayioo All she says

What is she saying? Father’s elbows

Mata okkaree
dänenava in the corner of her mouth
where the darkness is sour
and pungent.

Is your mother
feeling sick? Ask

Anthony: Father is asking
May mokakda your mother
Mata okkaree dänenava
her eyes
sagging skin
black rocks
two lines.

What
is she saying? She says
mataochkarree
with one hand against father’s unbuttoned shirt

But my god What does it
mean Does she want
an ambulance?

Amma
amma

bile lands
on the rag rug

Aiyoo aiyyo

Crescent moons beneath her eyes Surrounded by white walls
and ceilings

Mama kohetha? Putha
api ko-
hetha

we are
at the hospital
I don’t know what she is saying

Mitenkäs tänään voidaan? The doctor: If you take clothes off
sit on bed.

Mother: Amma
brown paper in a waterfall

Her stomach hangs over the bed
spot of mossy black hair
worn underwear visible through rubber gloves

How long you been sick? Can you explain
we check oxygenpartial-
pressure

Mother hard
breathe lungs? Keuhkoahtaumatauti?

The doctor’s
blue nails
Can she do work
What is your name Anthony

For this test we take blood
from here

Mata epa. Anthony, please say
what she is saying?
Vi kör under valv av
grönt ris
pelarhallar
tallar.

Rosa ljus
rider på motorhuven
skär diken och sänkor i henne
Hallo MommyKoho-
mataNä, nä
everything
fine

Solstrimmor träffar telefonluren
Taathi kohomata

Gräs och
maskrosor
Munnen bränd
Bastognekex balanserar
på min mage

Anthony? Putha, may
They send
regards. Mummi

Skjortan är täckt
med stjärnstoft. What is
putha?

Mage putha
my son hon säger

Det är sånt
bara hon
säger.

Skogen ersätts med radhus. Halvmånar
under hennes ögon

Syrener sveper mot fönstret. Klockslagen ekar i de gröna
skåpen.

Mamma
Amma mata
saniipa nä

Anthony

Vad säger
hon har inte
mamma lärt dig?

Han sitter
som ett berg. Pappa
pappa älskar mig
ayioo ayioo Allt hon säger

Vad säger hon? Pappas armbågar

Mata okkaree
dänenava i hennes mungipa
där mörkret är surt
och stickande.

Mår din mamma
dåligt? Fråga

Anthony: Pappa is asking
May mokakda din mamma
Mata okkaree dänenava
hennes ögon
hängig hud
svarta stenar
två streck.

Vad
säger hon? Hon säger
mataochkarree
med en hand mot pappas uppknäppta skjorta

Men herregud Vad betyder
det Vill hon ha
ambulans?

Amma
amma

magsyror hamnar
på trasmattan

Aiyoo aiyyo

Halvmånar under hennes ögon Omgiven av vita väggar
och tak

Mama kohetha? Putha
api ko-
hetha

we are
at the hospital
Jag vet inte vad hon säger

Mitenkäs tänään voidaan? Läkaren: Om du klä av dig
sitta på säng.

Mamma: Amma
brunt papper i ett vattenfall

Hennes mage hänger över sängen
plätten av mossigt svart hår
slitna trosor tydligt genom plasthandskar

Hur länge du varit sjuk? Kan du förklara
vi kolla oxygenpartial-
tryck

Har mamma
svårt lungorna? Keuhkoahtaumatauti?

Läkarens
blå naglar
Orkar hon jobbet
Vad heter du Anthony

För det här provet vi ta blod
härifrån

Mata epa. Anthony, please say
vad hon säger?
To the Swamp / Till träsket

Despair does not exist for the one who fears the very worst. As long as Christ stands by the door death is not to be feared.
That’s what Kierkegaard said. No one can take the sky
away from you. My enclosure among the clouds.

evening sun bleeds fireweed
between the flowering of the bird cherry and the lilac
dead telephone poles
wheat all over
up to my stomach

It’s nice to see.

I have two buckets
Each bucket holds five liters, I comfortably carry two.

I am going to have a son. Perfection
ten little fingers, ten little toes.
Here comes the sun.

But no.

My son’s eyes will be full of the moon.
Förtvivlan finns inte för den som är rädd för det allra värsta. Så länge Kristus står vid dörren
är döden inget att rädas.
Kirkegaard sa så. Ingen kan ta himlen
från dig. Min inhägnad i molnen

kvällssolen blöder rallarrosor
mellan hägg och syrener
döda telefonstolpar
vete om vartannat
det når mig upp till magen

Sånt är fint att se.

Jag har två hinkar
Varje hink tar fem liter, jag bär två bekvämt.

Jag ska få en son. En perfekt liten sak
tio små fingrar, tio små tår. Mors lilla Olle
solsken i blick.

Fast det går inte mer.

Min son ska ha ögonen fulla av månsken.

Adrian Perera

Sweden

Poetry

33. / 33.

Interview. Time 05:10 / Intervju. Tid 05:10

31. / 31.

27. / 27.

Speaking of Mother / Apropå Mamma

To the Swamp / Till träsket